tes antites protes

DN-essäer om posthumanism

Vill bara uppmärksamma att Mattias Hagberg skriver om poshumanism och human-animal studies i DN Essä idag (måndag 19 juli 2010). I artikeln utvecklas bl a Wittgensteins aforism att “om ett lejon kunde tala skulle vi inte förstå det”. Hagberg skriver att “… människor och många däggdjur kan skapa gemensamma ordlösa språkspel.” Detta är precis rätt sätt att se på saken tror jag, och det liknar tanken på “cybernetiska kreolspråk“, d v s nya språk som uppkommer i interaktion mellan människor och lärande maskiner.

I detta sammanhang måste jag också passa på att lägga en försenad länk till TAP-medlemmen Jonas Ingvarssons DN-essä “Från bomb till virus” från 24 juni.

(Sen innehåller dagens DN också en ganska tröttsam pomo-bashing från Svante Nycander som vi kanske orkar kommentera vid senare tillfälle.)

Sa någon komplex?

Torsdagen 15 april…

…skriver författaren David Brooks på DN: s ledarsida under titeln “Drama i fem akter” om ämnet nationalekonomi. Huvudtesen i artikeln är att denna vetenskapliga disciplin går mot sin död eftersom ämnet är totalt världsfrånvänt och i framtiden kommer dessa frågeställningar inordnas under historieämnet/moralfilosofin.

Jag har (av ren lathet) lånat denna ingress från bloggen “Får det lov att vara lite perspektiv?” av Linuz Aggeborn som kritiserar Brooks tes. En fråga som Aggeborn nog avser som retorisk kan användas för att öppna upp diskussionen:

Sedan när är det förresten nationalekonomins stora upgift att kunna förutsäga framtiden? Vilka andra vetenskapliga ämnen förutsätts kunna göra detta?

Svaret är givet: de naturvetenskapliga ämnena. Att kunna förutsäga framtiden är själva kärnan i det naturvetenskaplig – empiriska förhållningssättet. Om jag släppter en sten från 10 meters höjd i vakuum, när kommer den att slå i marken? Detta kan fysiken förutsäga med stor nogrannhet, och det är detta som gör naturvetenskapen så användbar. Förutsättningen för detta är förstås att de fenomen man studerar är linjära och därmed kan sammanfattas i matematiska ekvationer.

I vilka vetenskapliga ämnen förväntas man inte kunna förutsäga framtiden? Svar: de humanistiska ämnena. Varför? De beskriver system där människor är inblandade, det vill säga komplexa system, där små skillnader i “indata” kan ge stora skillnader, t o m kvalitativa skillnader, i “utdata”.  Detta gör förutsägelser oerhört mycket svårare, och de humanistiska ämnena har därför istället ägnat sig åt beskrivning och tolkning av redan observerade händelser.

Det Brooks påvisar är de sammhälsvetenskapliga ämnenas tvetydiga position i denna dikotomi – de beskriver, liksom de humanistiska ämnena, komplexa system, men påstår sig ofta vara mer lika de statusfyllda naturvetenskaperna än de mindre aktade humanvetenskaperna. Som bevis på samhällsvetenskapernas “vetenskaplighet” (d v s naturvetenskaplighet) kan man visa upp ekvationer som liknar naturvetenskapens. Problemet är bara att de inte fungerar tillnärmelsevis lika bra som naturvetenskapernas ekvationer – just för att den verklighet de beskriver är komplex och inte linjär. De duger helt enkelt inte till att förutsäga framtiden på ett pålitligt vis.

Då samhällsvetenskaperna styckades av från humanvetenskaperna gjorde man detta just för att man ansåg sig mer lika naturvetenskaperna än humanvetenskaperna. Det Brooks nu påpekar är att det blir mer och mer tydligt att detta inte stämmer, och att samhällsvetenskaperna därför har mycket att vinna på att i högre grad liera sig med humaniora.

Ett citat till från sågningen får avsluta:

Det ska väl här nämnas att David Brooks själv är utbildad historiker. Sa någon komplex? Någon?

Ja, TAP säger: komplex. Är ekonomin, och människan.

Hjärnforskare och hjärnspöken

Läste just en artikel i Newsweek om evolutionspsykologin som pseudovetenskap. (Tack till Marcus för tipset.) Sammanfattningsvis beskriver artikeln hur evolutionspsykologin, som dominerat mediebilden av samtida forskning om människan och det mänskliga under de senaste tjugo åren, på senare tid visat sig bygga på lösa, obevisade och i vissa fall direkt felaktiga antaganden och därmed inte kan räknas som vetenskaplig.

Ett av dessa antaganden är att hjärnan består av ett antal avgränsade och förprogrammerade moduler, som var och en sköter om ett visst beteende och som är genetiskt determinerade.(Detta är för övrigt samma antagande som ligger till grund för Noam Chomskys teori om “Universal Grammar”.) I anslutning till vår tidigare diskussion om den fria viljan kan denna teori ses som ett exempel på hur en missledande bild av hur fri vilja fungerar, parat med (pseudo)vetenskaplig linjär determinism (i detta fall genetisk sådan) förefaller visa att den fria viljans tid är till ända; “my genes made me do it”.

Att motrörelsen mot evolutionpsykologin nu växer sig starkare väcker en strimma av hopp hos oss posthumanister, tillika humanioraforskare, som önskar ett av ömsesdig respekt och intresse präglat samtal mellan humaniora och naturvetenskaperna om vad det är att vara en människa. Kanske tiden snart är slut när media, så snart man har en fråga om mänskligt beteende, vänder sig till evolutionspsykologer (ofta kallade “hjärnforskare” eller liknande) för svar och fullständigt ignorerar att det finns hela fakulteter fulla av forskare som tar en något bredare perspektiv på vad det är att vara människa  (ja, jag talar om humaniora).

Samtidigt kan man kanske hoppas på att humanioraforskare blir bättre på att visa hur de kan ta plats i vetenskapssamhället, till exempel genom  hur de (vi) kan fylla luckorna av vad som i Newsweek-artikeln kallas “beror på”-tänkandet. Tvärt emot att vara genetiskt determinerat så visar det sig (suprise) att vårt beteende är flexibelt och påverkas av en mängd faktorer på komplexa sätt. Vilka dessa faktorer är, och hur de hänger ihop, kan ju på ett vis sägas vara sådant som humaniora alltid forskat om – hur vi påverkas av våra sociala omständigheter, våra historiska bakgrunder, våra etniciteter, våra språkgemenskaper, och så vidare.

Förhoppningsvis kan detta bli en möjlig ingång för humaniora i “hjärnforskarnas” domäner.

Tags: fri vilja, kulturvetenskap, naturvetenskap, posthumanism

Posthumanismen som historiskt verktyg

Jag postade detta också som en kommentar i Jakobs tråd. Men länkarna nedan kan förtjäna lite exponering, så jag dubbelpostar.

Att posthumanismen är historielös stämmer till viss del; eller rättare sagt, vissa av posthumanismens apologeter tenderar att bli historielösa. En skiljelinje går, som jag ser det, mellan de som ser posthumanismen som ett fenomen som realiserats med moderna digitala medier, nanoteknik, kryoteknik (nedfrysning av kroppar/hjärnor) etc och de som ser posthumanismen som fundamental för Homo Sapiens. De förra utgår från föreställningen att kroppen nu verkligen kan struktureras om artificiellt. Vi kan faktiskt bli Robocops, eller någon annan Hollywood-cyborg. Härigenom uppstår en ny föreställning om vad det innebär att vara människa. Det är gott så, och innebär även det en känga mot nyliberalerna och Humanisterna.

MEN: det är ändå när vi, i det senare fallet, historiserar posthumanismen som den får rejält ideologisk sprängkraft i mina ögon. Redan The High Priestess (ha ha) Donna Haraway menade ju att cyborgen inte är en teknologisk utan en ideologisk varelse. Vi har alltid varit cyborger, en fusion av biologiskt och artefaktiskt, även ideologin är ju en artefakt. Och, ja, själva begreppet artefakt kan ju sättas ifråga: när blir något inte natur???

Så betraktat är Homo Sapiens per definition en posthumanistisk varelse (jag har skrivit några rader om Sokrates – den siste humanisten – och Platons resp förhållande till kroppen och skriften ur detta perspektiv). Det öppnar enormt produktiva perspektiv att läsa olika kulturyttringar ur i ett historiskt posthumanistiskt perspektiv – tänk Cervantes Don Quijote, vilka »informationssystem» ingår inte han i? Etc etc.

Historisera alltså – alltid!

En liknande poäng verkar glädjande nog drivas i Cary Wolfes nyutkomna »What is Posthumanism?», som vi borde fixa läsecirkel på här på TAP-bloggen. Boken anmäldes i P1:s OBS förra veckan:

http://www.upress.umn.edu/Books/W/wolfe_posthumanism.html

http://sverigesradio.se/webbradio/?type=broadcast&id=2271039

En besynnerlig gemenskap

Detta kan vara posthumanismens lyckovecka – jag har nu möjlighet att publicera min gamla avhandling En besynnerlig gemenskap: teknologins gestalter i svensk prosa 1965-70 (2003) digitalt. Alltså finns den tillgänglig här på TAP-bloggen i pdf-format för fri nedladdning, t.ex. här!

Bokförlagets teaser:

Vad är en människa?

I en studie som varvar teknikhistoria med litterär analys belyser Jonas Ingvarsson i En besynnerlig gemenskap en rad centrala aspekter av människans förhållande till tekniken, och hur denna relation gestaltas i den svenska prosan 1965-70. Under 60-talet formuleras en rad idéer såväl inom mediefilosofi som inom samhällsteori och psykologi, vilka på olika sätt kan sägas reflektera en cybernetisk människsosyn. Att dessa idéer också sipprar in i den litterära texten är oundvikligt – diskursteoretiker som Friedrich Kittler och (framför allt) N. Katherine Hayles får här bidra med analytiska verktyg.

Med utgångspunkt i texter av bland andra Göran Palm, Staffan Seeberg och Torsten Ekbom formar sig En besynnerlig gemenskap till ett progressivt svar på den utmaning som humanioraforskningen måste anta i en tid då föreställningar om »verk» och »textproduktion», och därmed också begrepp som »historia» och »humanism», börjar vackla. Strävan efter förståelse av en enskild text ersätts med exempel på hur litteraturen kan användas till en diskussion om gränser; den litterära textens, teknikens, men också kroppens gränser.

Till syvende och sist formar sig dessa analyser till en berättelse om gemenskap. Och om vad det är att vara Människa.

Självfallet finns det fortfarande möjlighet att inhandla boken i analogt format också (»avhandlingar i litteraturvetenskap tar aldrig slut» – gammalt djungelordspråk). Då kontaktar ni antingen mig eller bokförlaget Daidalos.

Alles

/jonas

Friheten evolverar

Jakob skriver nedan att posthumanismen “… rör sig om ett tillstånd; den historiska tidpunkt då vi inte längre behöver att människan har en själ. Det betyder inte att människan inte har någon vilja, längtan, frihet, individualitet eller något eget värde.” Själen skulle förvisso saknas av många, men dess bästis den fria viljan kanske skulle saknas ännu mer och av ännu fler. Men hur kan vi då ha kvar den fria viljan även om vi kastar själva själen överbord?

Vår nutida föreställning om människans fria vilja brukar tillskrivas Descartes, som ju tänkte sig att själen påverkade kroppen via tallkottekörteln (just denna detalj är det dock inte så många som tror på längre, antar jag). På så sätt kan själven utöva sin fria vilja i ett i övrigt deterministiskt universum. En praktisk sak med idén om en cartesisk fri vilja som påverkar den fysiska världen är att den gör det möjligt att förklara beteenden utan att ange en i princip oändligt kausal serie av händelser; det fria valet påverkas inte av något, iallafall determineras det inte av något. Alltså kan en förklaring alltid finna sin upprinnelse i ett fritt val. Detta liknar sättet vi nuförtiden pratar om den fria viljan, och det är såtillvida ett sätt att tänka och prata om fri vilja som är inkonsistent med den naturvetenskapliga världsbilden. Kan man då tänka fri vilja på ett sätt som är konsistent med naturvetenskapen, eller måste vi kasta bort någon av dem? Jag tror att de kan kombineras och en som gjort ett allvarligt försök att visa hur det skulle kunna gå till är den amerikanske filosofen Daniel Dennett, senast i boken “Freedom Evolves”. Om jag oerhört kortfattat ska försöka återge hans resonemang som jag förstått det (och då kryper en hel del Wittgenstein in) så blir det ungefär såhär:

Vi har sätt att prata om fri vilja och ansvar (språkspel) som är djupt integrerade i vår förståelse av det mänskliga varat. Vi tillskriver fria val till både oss själva och andra, och i samma mån tillskriver vi också ansvar för dessa val. Så fungerar (åtminstone den västerländska) människan och hennes samhällen, och fri vilja och ansvar är verklighet i dessa samhällen. Den fria viljans språkspel har uppstått och utvecklats under en lång period och fortsätter att utvecklas, och de kommer att finnas kvar så länge de är användbara för oss. Och användbara är de ju helt klart. Denna teori krockar inte med den naturvetenskapliga världsbilden; den senare rör sig på en helt annan beskrivningsnivå (Dennett: ”stance”) än den fria viljans begreppsapparat, vilket innebär att ett och samma mänskliga beteende kan beskrivas dels på den naturvetenskapliga nivån som en kausal, deterministisk kedja av händelser, och dels som en yttring av den agerande personens fria vilja.

Men är den fria viljan alltså bara ett språkspel (och de däri ingående begreppen)? Ta bort “bara” och svaret är tveklöst ja; det är ett språkspel, liksom så mycket annat i människans omvärld. Att säga att de “bara” är språkspel är att implicera att de borde vara något annat, finare och mer verkligt – helst “lika verkligt” som naturvetenskapens fenomen. Problemet blir då detsamma som för Descartes, att förklara hur en fri vilja kan existera i en deterministisk värld. [Se kommentarerna för en diskussion om detta och en något mer nyanserad bild.]

Kan vi bli av med den fria viljan? Ja, det kan hända; om människor slutar prata om fri vilja och ansvar så kommer de inte längre att finnas. Är det då posthumanismen som riskerar att “devalvera om inte omintetgöra människovärdet”? Nej, tvärtom. Så länge vi inte har en förklaring av fri vilja som är konsistent med den naturvetenskapliga världsbilden så riskerar den fria viljan att succesivt motas bort av naturvetenskapens landvinningar, och så småningom ses som passé och irrelevant (åtminstone i det sekulära vetenskapssamhället). Om vi däremot förstår att den fria viljan existerar på ett helt annat plan än den naturvetenskapliga världsbildens, och att det är vi som bestämmer (!) om vi vill ha den fria viljan kvar, så finns inte denna risk. Däremot har vi, i och med det vetenskapliga världsbildens genomslag, inte längre möjligheten att låtsas att den fria viljan är en (guda)given självklarhet.

(Bör kanske tillfoga att Dennet inte talar om språkspel, inte refererar till Wittgenstein och inte heller säger sig vara posthumanist. Vilket förstås inte hindrar honom från att vara ett framstående spridare av Wittgensteinsk filosofi, tillika posthumanist in i själen, om det nu är möjligt. Han vet bara inte om det själv.)

Tags: Dennett, determinism, fri vilja, komplexitet, posthumanism, språkspel

Kommentar om något som är ett tillstånd, inte en –ism.

TAP har varit ifrån scenen ett bra tag. Tre nya liv har förts till världen under tiden, samtliga direkt avkomma från styrgruppens medlemmar. Så livet har kommit i vägen, kan man säga. Den oändligt fantastiska biologiska maskinen.

Under frånvaron har saker hänt; posthumanism har blivit ett begrepp som faktiskt äntrat den offentliga arenan, inte minst genom att samhällsmagasinet Arena gjort ett specialnummer på temat individens upplösning, ett nummer där posthumanismen kommenteras, förklaras och exemplifieras av skribenterna Cecilia Åsberg, Karl Palmås och Isobel Hadley-Kamptz. Flertalet forskare skriver i numret, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig; Svenska Dagbladet tolkar Karl Palmås text (som handlar om hur den oberoende, autonoma människoindividen är en ideologisk figur som knappast har någon täckning inom vetenskapen) som om människan inte finns över huvud taget. Smålandsposten tror att det rör sig om någon form av vänsterideologi och utfärdar en ”Varning för posthumanismen”, som skribenten Marcus Svensson tror kommer att devalvera om inte omintetgöra människovärdet. KDU-bloggaren Charlie Weimers menar att posthumanismen är en ny kollektivism, att den reducerar människan till lättstyrd gruppvarelse. Saken diskuteras lite överallt, från olika håll; Isobel Hadley-Kamptz försvarar sin i Arena formulerade utsaga att ”Hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla”, Rasmus Fleischer ger kritikerna rätt i att socialreduktionism är torftigt och felaktigt, men knappast något som inbegrips av ett posthumanistiskt perspektiv, osv. osv. En kommentar från TAP är förstås på sin plats.

Först och främst: den ”posthumanism” som kritiseras i tidningskrönikor och bloggar är ingen –ism. Det rör sig inte om en ideologi, teori, eller filosofi. Det rör sig om ett tillstånd; den historiska tidpunkt då vi inte längre behöver att människan har en själ. Det betyder inte att människan inte har någon vilja, längtan, frihet, individualitet eller något eget värde. Det betyder att vi insett att människan dock måste betraktas som den ständigt förändeliga summan av ett myller av processer; biologiska, sociala, teknologiska, psykologiska, kemiska. Det rör sig en vetenskaplig uppfattning av människan, en som vuxit fram som viktig under hela 1900-talet, men som självfallet är äldre än så.

TAP-gruppen använder begreppet såsom det användes av litteraturvetaren N. Katherine Hayles i hennes bok ”How We Became Posthuman” (1999); en insikt som vuxit fram parallellt inom både humaniora, teknologi och biologi, som berör hur människan hela tiden inbegrips i system. Det finns en parallellitet i hur t.ex. filosofen Jaques Derrida och psykologen Jaques Lacan uppfattade det mänskliga medvetandet som något som uppstår som en effekt av en mängd samverkande, omedvetna, kaotiska subsystem, och hur neurologisk forskning funnit att medvetandet hela tiden uppstår retroaktivt, då det tar mellan 0,7 och 1,5 sekunder för hjärnan att samordna alla de nervimpulser av vilka den hela tiden genomströmmas. Människan är så att säga determinerad enligt båda dessa analyser, men inte på ett linjart och enkelt vis utan på ett sätt där det ständigt finns ett upplevande och väljande subekt, men ett som s.a.s. uppstår retroaktivt; vi blir medvetna om världen först efter att den har hänt oss. Och de system som determinerar (om detta verkligen är rätt ord) är många, överlagrande och distribuerade – de är alltså inte enkom interna system, verkande blott inom den mänskliga kroppen, utan externa och – om man så vill – kollektiva. De diskursiva mönster som är förutsättningen för att mening skall kunna uppstå och användas av oss konstrueras primärt socialt, mellanmänskligt, och de teknologier medelst vi kopplar ihop oss med världen – kläder, glasögon, texter, datorer, m.m. – även dessa byggda av idéer, tidigare ackumulerad kunskap och diverse materiella komponenter – utgör även de förutsättningar för hur vi tänker och lever världen.

Detta är inte ideologi.

Detta går inte att välja på eller välja bort.

Detta är inte hittepå, utan vetenskap. Alternativet – att tro att människan har något som föregår sin kropp och sina teknologier och sin egen tankeverksamhet – är att betrakta som själstro.

Bevisbördan ligger inte längre hos den som påpekar att själen kanske inte finns. Den ligger, följaktligen, numera hos den som menar att själen – eller det autonomt fristående subjektet, för den delen – finns.

En annan fråga är förstås om detta måste kallas just det drastiska namnet ”posthumanism”, och svaret på denna fråga är nej. Men vi gör det ändå – hos den grupp forskare som utgör TAPs styrgrupp öppnar just detta perspektiv, att människans medvetande determineras av myriader av externa och interna system av vilka inget skall kunna betraktas som det primära, en nöjsam utmaning och en intellektuellt stimulerande fantasm. Det är kul och intressant, så bara därför. Men, för tydlighetens skull, en gång till: posthumanismen är ingen –ism. Den är ett tillstånd, och ett ej valbart sådant. Vi lever där allihop.

Tags: Cecilia Åsberg, ideologi, Karl Palmås, kulturdebatt, N. Katherine Hayles, neurologi, posthumanism, samhällsdebatt, tidsskriften Arena

Tips: Ramlöst – människa/maskin, featuring TAP

Öppen Föreläsning lördag 27/3 2010 kl. 13-16

Ämnesgruppen vid Institutionen för kulturvetenskaper anordnar föreläsningsserien Ramlöst.  Temat denna gång är människa/maskin.

Se även seminariets hemsida.

Nostalgi eller komplexitet?

Såg just (slutet av) en dokumentär om de på 60- och 70-talen rivna Klarakvarteren i huvudstaden. Berättarrösten vältrade sig i en ganska så jolmig nostalgi men jag kunde ändå inte låta bli att hålla med om det mesta i sak, d v s att de gamla byggnaderna som revs var bättre än den nya som byggdes upp. Bättre att leva i och omkring. Efter att ha bläddrat i “Bilden av Göteborg” som kom ut strax före jul har likaså min bitterhet över rivningen av det gamla Masthugget intensifierats och fått sällskap av ilska över rivningen av området Gröna gatan. I samtliga fall rör det sig om “gammal” bebyggelse (1700-tal och framåt) som rivits under ovan nämnda decennier och ersatts med “fula betongkolosser” (som berättarrösten i dokumentären hade sagt). Samtidigt ringer en varningsklocka nånstans – är inte detta bara gammal unken hippiedoftande proggnostalgi? Och hur går detta ihop med posthumanism? Jo, det kanske går. Såhär:

Människor är komplexa och naturen är komplex. Omrbunkens blad är väldans lik en fraktal, och när man rör sig i en vanlig skog så kan man varsomhelst, om man tittar närmare, hitta en massa saker som man inte såg på håll; nya mönster och konfigurationer uppenbarar sig ständigt. I en sådan miljö har Homo Sapiens uppstått och levt genom hundratusentals år, och det verkar inte helt orimligt att tro att detta skulle satt sina spår i oss. Vi är vana vid att omges av komplexitet, och vi trivs i den. Den är mysig.

60- och 70-talens stadsarkitektur utmärks ofta (och här får jag be läsaren om överseende med min närmast totala brist på kunskap om arkitekturhistoria och tillhörande terminologi) av fyrkantighet, raka linjer, släta ytor, inget tjafs. “Gammal” arkitektur utmärks ofta av snirkliga ornament, ojämnheter, krimskrams, etcetera – det vill säga komplexitet. När du sett ett “bankpalats” (för att åter bruka dokumentärberättarröstens vokabulär) på håll så har du sett allt som finns att se. Om du kommer närmare så händer ingenting. När du ser det tjugo år senare har inget hänt.

Cybernetikens grundare Norbert Wiener beskriver i “The Human Use of Human Beings” (1952) fascism som påtvingandet av en rigid, linjär, förutsägbar, icke-komplex ordning på komplexa system. Den fascistiska statens försök att påtvinga människor en rigid, hierarkisk, icke-komplex ordning bygger på en bristande förståelse av den mänskliga naturen. Detta har inget med nån sorts ärkehumanistisk mänsklig essens att göra, utan är en konsekvens av den mänskliga organismens komplexa struktur.

Jag tänker alltså att man kan se “betongkolossarkitekturen” som just ett försök att påtvinga människor en “anti-komplex” miljö, på bekostnad av den naturimiterande pseudo-organiska komplexitet som “gammal” bebyggelse erbjuder. En följa av detta som kanske kan vara otrevlig för postmodernistiskt sinnade estetikteoretiker är att det finns generella och “objektiva” egenskaper (komplexitet) som gör byggnader bra eller dåliga för människor, men det är sånt som händer. (Jag sätter “objektiva” inom citationstecken eftersom dessa egenskaper inte är oberoende av människor.)

Å en annan sida: Samme Wiener säger också att den mänskliga artens styrka är den förmåga att anpassa sig och lära sig som dess fysiologiska struktur möjliggör. Så kanske borde jag bara anpassa mig till betongen och släppa nostalgin?

Bloggtips: Copyriot om mutationer

Mycket såsom Staffan säger i kommentarerna till inlägget om fundamentalism, så är den viktigaste utmaning som riktas mot humanismen något som sker på humanismens baksida, dvs. genom ett teknologiskt komplex som, sakta men säkert, kommer att förändra den inifrån. I en tidigare kommentar till samma inlägg formulerar Staffan saken som att denna utmaning utgörs av “bio-, robot-, kommunikations- och övervakningsteknologiska frågeställningar”. Alltså något i stil med att de explicita frågeställningar som är uppe till diskussion och som drivs av Humanisterna tillhör en offentligt synlig ‘framsida’, men att detta egentligen är en diskussion vars aktualitet är förbi. ‘Baksidan’ tillhör posthumanistiska strömningar, alla de processer – av både teknologiskt och diskursivt slag – som underminerar, omfördelar och förändrar meningsinnehåll på den klassiska humanismens område, kanske delvis utan att det märks så mycket av det på “framsidan”.

En illustration av detta skulle man kunna kalla den väldigt spännande diskussion som pågår på Rasmus Fleischers blogg Copyriot i detta nu. Copyriot-bloggen diskuterar stundtals den typ av ämnen som kommer upp här på TAP-bloggen, men har en tyngdpunkt i Fleischers engagemang i fildelningsfrågan. Fleischer var en av de som startade Piratbyrån för ett antal år sedan, och är också en av de mest intressanta röster som hörs i fildelningsdebatten. Detta gör att personer söker sig till hans blogg, som kanske annars inte kommit att ta del av den typ av diskussioner som tangerar kultur och samhälle, som också ploppar upp på bloggen. Och detta glädjande nog med spännande och roliga resultat.

I diskussionen i anslutning till inlägget Om mutationer, i sig ett inlägg generaret av diskussionen till ett tidigare Copyriot-inlägg, tar sig ett antal evolutionära biologer och biokemister sig välförtjänt ton och hjälper till att bygga in mutationsbegreppet i kulturdiskussionen på ett än mer adekvat sätt. Inte på det protektionistiska vis vi sett förut, utan med gott humör, glädje och lekfullhet. En sådan diskussion har genererats av det oväntade mötet; individer som är intresserade av fildelningsfrågan (och som råkar vara naturvetare), som ramlar på en spännande frågeställning där deras begreppskompetens verkar be om att få aktiveras, och en framsynt bloggadministratör som begriper att uppmuntra de spännande nya trådar som dyker upp.

Tags: Copyriot, Rasmus Fleischer, transvetenskap